Livet enligt Anneli

Julie, Garry och jag har under gårdagens middag diskuterat barnuppfostran, ett av de samtalsämnen som engagerar de flesta (inte minst mig själv) och även upprör så otroligt många. 

 

Vill först säga att föräldrar får uppfostra sina barn hur de vill och jag har egentligen inget med det att göra. Dock är jag en vuxen människa, mer eller mindre, och kan väl säga såhär att väljer föräldrar att passa upp barnen efter deras krav och vägrar ta strider och lösa konflikter så kan det blir svårt för barnen när de sedan skall skaffa vänner senare i vuxenlivet. Det ligger alltså otroligt stort ansvar hos dem som uppfostrar barnen. På så sätt är jag för att det är andras rätt att säga åt barn om man tycker de beter sig dåligt då de måste få veta att det finns en annan värld utanför ens egna hem. Garry berättade om några vänner till dem som kommit över med deras unge och han hade inte alls uppfört sig enligt de regler som gäller i detta hus så Garry hade sagt åt på skarpen att nu slutar du med det där. Hans mamma hade då blivit förskräck och antagligen tyckt det var ett övertramp men hon fick som svar att passar det inte så får ni åka hem.  

 

Tillbaka till det jag ville säga, såklart berättade jag lite om mitt jobb som nanny. Hur gullig och charmig Annika är men också hur olika syner familjen och jag har på uppfostran. Till exempel, vi pratade om att väljer man fortfarande att ge ens barn bröstmjölk så fort hon blir upprörd eller börjar gråta så är det motsägelsefullt att man skall kräva att ungen äter upp middagen (eftersom hon vet att gör jag inte det så får jag ändå bröstmjölk som jag blir mätt av) vilket leder till ett annat problem, när skall ungen lära sig att middagen äter man? 

 

Eftersom att Eric är otroligt väluppfostrad så är det intresserat att diskutera detta ämne med hans föräldrar. Kul att prata med de två som uppfostrat honom. När jag säger väluppfostrad menar jag att han är artig, han kan vett och etikett, kräver inte uppmärksamhet hela tiden och han förstår innebörden av ordet no. Jag fattar att det är skillnad på en 9 åring och en 2 åring men jag står fortfarande fast vid åsikten att ju snabbare man lär barnen desto bättre. Livet är inte rättvis. Jag läste att Camilla läckberg sagt i en intervju, ibland orkar man inte annat än att man skär tårtan lite ojämnt och någon får den mindre biten. Lev med det. Helt rätt där tycker jag.

 

Men som jag var inne på så har G, J & jag samma åsikter angående uppfostran. Jag har fått uppfattningen att bland mammorna som jag träffar uppe i brisbane och även hos Liana är det fult att säga ifrån på skarpen åt barnen. Efter femte gången Annika skriker så öronen håller på att falla av, eller efter att hon beordrat mig eller hennes pappa att go away så måste man göra någon förändring i sitt tillrättavisande. 

 

Man räds av att göra barnen upprörda och ledsna så istället passar man upp dem likt en prinsessa, vilket jag tycker är fel taktik. Boundaries skapar trygghet hos barn. Konsekvent och bestämd måste man vara för att uppnå det. Precis som när man hanterar hästar. Känner mig alltid dum när jag drar denna jämförelse då jag upptäckt att inte alla tycker det är PK men oj vad sant det är.